Vem flaggar man för idag - behövs det nya flaggdagar?

Vi sitter på Uppsalabussen, jag och min fru. Kungsgatan ut, mot hemmet utanför centrum. Plötsligt ser jag på väggflaggstången till Lindvalls kaffefabrik en flagga.
 - Oj, titta! Vad är det där för flagga!
 - Vet inte?
 - Jag googlar... kan det vara Colombia?
 - Eller Venezuela?

Inte varje dag man ser en flagga på Kaffefabriken!
Nyfikenheten väcks, liksom kaffesuget...

Vår stolta kaffefabrik flaggar! Men för vad? Tankarna och känslorna rusar till. Medan jag letar på mobilen funderar jag inte minst över vad man faktiskt får flagga för, vilka flagor man får använda i det offentliga rummet - och när? Min fru menar att det nog är fritt fram att göra som man vill. I mitt minne finns reglementet att man ska prioritera en svensk flagga när man har en flaggstång. Som vår samfällighet...

 - Dom kanske har någon kaffeleverantör som gäst, funderar jag vidare.
                                                                           

Jag dricker gärna Lindvalls kaffe!
Men under studenttiden sades att deras kaffe endast dög
på sjukhusen. Detta är faktiskt inte alls sant!
Själv drack jag Gevalia - som patriotisk  norrlänning!

Till slut ger googlandet napp: Flaggan som svischade förbi bussfönstret är Colombias flagga. Jag undrar över vilken kaffesort man nu experimenterat fram.

Väl hemma satt nyfikenheten kvar i mig - liksom den kvardröjande kaffedoften från Kungsgatan. Därför letade jag upp en kontakt till Lindvalls kaffe och skickade iväg ett mejl. Jag ville veta om vi gissat rätt, och vad det fanns för särskilt anledning att hissa just Colombias flagga.

Det blev en fin korrespondens. Uppsalas eget kafferosteri har nu en egen kaffeplantage i Colombia. Efter sex års möda kunde Lindvalls göra ett nytt produktionssläpp i slutet av januari.

Denna stora händelse hade jag gått miste om, eftersom jag bodde i Helsingfors under den tiden. Alla annonser hade gått mig totalt förbi, huga då. Jag som är en så glad supporter till Lindvalls.  

Som hjälp i kunskapsmörkret hittade jag en artikel på nätet, som gav mig lite kompenserande info. Lindvalls har ambitionen att ha koll på hela kedjan hur man gör det perfekta kaffet.  

Så här ser det nya kaffet ut!
Vid första vändan till affären köpte jag
ett paket. Högtidsstund därefter!

En ljuvlig orsak till att jag gillar Lindvalls är just att det doftar så otroligt gott i närheten av rosteriet. Det är ett så härligt inslag i boendemiljön att plötsligt känna doften av nyrostat kaffe. Jag har alltid förundrats och glatt mig över att vår stad härbärgerar ett eget rosteri. 

När jag bodde i Helsingfors under två längre perioder 2018 och 2020 så hade vi ett rosteri i närheten. Ååhhh, så jag njöt av dofterna som fördes ut över kvarteren. Redan detta faktum är - nästan - tillräckligt för att få mig att flytta till Helsingfors.

Men de finska sederna att ljusrosta bönorna tilltalar mig ICKE! Det blir så svagt kaffe av det hela - i alla fall i mitt tycke. Min finska fru håller med, tack och lov. Därför brukar vi ta med oss en burk kaffepulver när vi ger oss ut på Helsingfors' caféer. Värst är Ateneums kaffe, där vi annars så gärna stannar till i samband med våra besök på deras utställningar. Då kommer burken fram! Däremot bjuder de på gratis påtår - vilket hör till ovanligheterna i Finland. Men till vilken glädje?!

En gång klagade vi på Ateneums kaffe, och fick svaret: Men ni får gratis påtår (på finska santsikuppi), så ni kan dricka hur mycket ni vill! Men kära nå'n; kaffe skall drickas som njutning, inte som kvantitet! Så tänkte vi, men sade inget av det slaget. Kaffestunden ska aldrig skadas av ordgemäng. Så vi bugade och drog oss tillbaka till våra platser.

Det var trevligt att kontakta kafferosteriet.
De var så vänliga.
Jag kommer att undersöka om det går för sig med ett besök!

Det är kul med flaggor och flaggning. Men vad flaggar man för? Och varför? Det är många som inte heller vet när man ska hissa flaggan, alltså vilka flaggdagar vi har i Sverige - eller att det även finns ett strikt reglemente hur man hanterar flaggan. Allt detta går jag förbi, och ägnar mig i stället åt en  kort reflektion kring flaggning och svenskhet.

Av alla mina resor och möten har jag förstått att flaggning inte är något självklart. Som svensk är jag uppfödd med att flaggan jämförelsevis ofta vajar för vinden. Det är kanske därför som jag gillar att se flaggor över stad och nejd. Jag har ofta tänkt på att min mamma ville ha en flagga på tunet, men att detta aldrig blev av. När jag nu har informellt ansvar över flaggningen på vår gemensamma gård, så väcks vid varje flagghissning i mitt sinne en hyllning till min mammas önskan.

Vår flagga på tunet!

För mig handlar flaggan om högtid och sammanhållning. Jag kan inte säga att jag efterföljer de officiella flaggdagarna (de kungliga namnsdagarna). Men jag vet i alla fall varför vi har våra dem. De kretsar å ena sidan kring kungahuset, dvs vår konstitutionella monarki. Å andra sidan har vi ett spann flaggdagar som hyllning till kampen för demokrati och mänskliga rättigheter. Flera av dessa delar vi med andra länder. 

Ibland undrar jag om vi inte borde ha lite nya skäl att hissa flaggan. Just därför att de etablerade flaggdagarna verkar vara så ointressanta för de flesta svenskar, vilket bekymrar mig. Hur kan man vara ointresserad av den historiska process som lett fram till vår eget välbefinnande?!?

Inte undra på att t.ex. Sverigedemokraterna kunnat bli tongivande kring debatten om svenskhet! Jag har ju i andra inlägg skrivit om min syn på svenskhet - t.ex. i denna text.

Vad är flaggskepp i mitt liv? Vad är jag beredd att dö för?
Vad ska flaggan stå för idag, när vi inte vill krig och hat?
Bild: Internet

Flaggan har blivit till en exkluderande symbol. Detta tycker jag är vidrigt. Man kan givetvis kombinera nationell stolthet med en hyllning till kosmopolitism och kulturell mångfald. Tyvärr blir saker och ting alldeles för ofta till antingen eller i Sverige. Själv är jag både patriot och internationalist - utan omsvep.

Identitet är aldrig en individuell sak!

Ha, det var väl som att svära i individualismens tidevarv! Men jag menar allvar. För mig handlar identitet om en kompletterande spänning mellan kollektiv och individuell identitet. Att flaggan väcker starka känslor i mig handlar inte minst om detta. I vilka sammanhang tillåts jag vara fri? I vilka sammanhang behöver/ tvingas jag stå upp för min värdighet - och varför? Slaget om allas icke-förhandlingsbara värdighet är ju icke slut. Inte heller kampen om min egen. Inget är skrivet i sten, när det gäller humanism och medmänsklighet. Inget är så skört - och lätt att solka ned.

Finland har beslutat att hissa flaggan på en ny dag;
Tove Jansson-dagen, den  9 augusti, på hennes födelsedag (1914).
Man ska fira den finländska konsten denna nya flaggdag!

Finnarna flaggar inte bara för sin kollektiva kamp för nationell frihet. Jag skriver denna text på dagen till åminne av slutet av det finska Vinterkriget. Runt det finska flaggåret flaggar man även för poeter och författare. Detta gillar jag. På Kalevaladagen, som exempel, den 28 februari när man åminner nationaleposet Kalevala, så firar man även den finländska kulturens dag. En festlig sak är att 28/2 även är Rågbrödets dag i Finland!

Från Kaserntorget i Helsingfors, där den moderna staden föddes efter 1809.
Alltså med kriget i fokus. Idag behöver vi försvara frihet med kulturella vapen.
Som inkluderar allas individualitet, brokighet och föränderlighet.
Försvaret huserar fortfarande vid torget, byggt efter separationen från Sverige

Undrar när vi ska hissa flaggan för den svenska kulturens dag. Eller det svenska språket. Skulle vi ens kunna komma fram till något gemenskapande datum? Tur vi åtminstone har Kanelbullens dag (4/10). Med eller utan tår - och påtår.

Punsch till kaffet?